SNÖN YR ÖVER INNERGÅRDENS ROSOR
Snön yr över innergårdens rosor.
Tog inte stövlar och halsduk med, bläddrar
i böcker, vet inte vad jag skall göra av allt ljuset!
Ni skulle inte godkänna färgerna.
Det är alltför anslående, Andrej Arsenjevitj, alltför
mycket, alltför mycket av allt!
Ni bytte ut vingarna mot luftballongen, en tafatt
skapelse snodd ihop av rep och trasor, jag minns så väl.
Förr hade jag mycket och mindes inte. Svårt
att hålla sig till sak. Svårt att hålla sig till sak.
Hoppas få återkomma. Hoppas få återkomma till principen
om vingarna. Faktum kvarstår: kölden konserverade
rosengården i natt. ”Zonen är en zon, zonen är livet,
och människan kan antingen gå under eller överleva när
hon tar sig igenom detta liv. Om hon klarar det eller
inte beror på hennes känsla av egenvärde” En hare
skuttade nästan in i vestibulen här på Stiftelsen,
spräcklig mot snön; i harens almanacka är det ju oktober.
Ni verkar ha ett ganska svårartat humör,
och det är möjligt att inget av detta intresserar Er.
Å andra sidan klagar Ni rätt ofta själv.
Jag skriver för att Ni är död och för att jag vaknade
i våras på mitt hotell mot gatan i Benidorm till det underbara
höga kvittret. Man bör inte be om ursäkt oavbrutet, man bör
inte tacka oavbrutet, man bör nog tacka. Mälaren som
bly där nere. Resten är vitt och rött.
Tog inte stövlar och halsduk med, bläddrar
i böcker, vet inte vad jag skall göra av allt ljuset!
Ni skulle inte godkänna färgerna.
Det är alltför anslående, Andrej Arsenjevitj, alltför
mycket, alltför mycket av allt!
Ni bytte ut vingarna mot luftballongen, en tafatt
skapelse snodd ihop av rep och trasor, jag minns så väl.
Förr hade jag mycket och mindes inte. Svårt
att hålla sig till sak. Svårt att hålla sig till sak.
Hoppas få återkomma. Hoppas få återkomma till principen
om vingarna. Faktum kvarstår: kölden konserverade
rosengården i natt. ”Zonen är en zon, zonen är livet,
och människan kan antingen gå under eller överleva när
hon tar sig igenom detta liv. Om hon klarar det eller
inte beror på hennes känsla av egenvärde” En hare
skuttade nästan in i vestibulen här på Stiftelsen,
spräcklig mot snön; i harens almanacka är det ju oktober.
Ni verkar ha ett ganska svårartat humör,
och det är möjligt att inget av detta intresserar Er.
Å andra sidan klagar Ni rätt ofta själv.
Jag skriver för att Ni är död och för att jag vaknade
i våras på mitt hotell mot gatan i Benidorm till det underbara
höga kvittret. Man bör inte be om ursäkt oavbrutet, man bör
inte tacka oavbrutet, man bör nog tacka. Mälaren som
bly där nere. Resten är vitt och rött.
THE SNOW WHIRLS OVER THE COURTYARD’S ROSES
The snow whirls over the courtyard’s roses.
Didn’t bring my boots and scarf, leafing
through books, don’t know what to do with all this light!
You wouldn’t approve of the colours.
It’s too striking, Andrei Asenyevich, too
much, too much of everything!
You exchanged the wings for an aerial balloon, a clumsy
creation cobbled together from rope and rags, I remember so well.
Before, I had a lot and didn’t remember. Difficult
to stick to the subject. Difficult to stick to the subject.
Hope to return. Hope to return to the principle
of wings. The fact remains: the freeze preserved
the rose garden last night. “The zone is a zone, the zone is life,
and a person can either be ruined or survive when
she makes her way through this life. Whether she makes it or
not depends on her sense of self-esteem –” A hare
almost hopped into the entrance hall here at the Foundation,
mottled against the snow; it’s October in the hare’s calendar.
You seem to be a moody sort of person
and it’s possible that none of this is of interest to you.
On the other hand, you yourself complain fairly often.
I’m writing because you are dead and because I woke up
last spring in my streetside hotel room in Benidorm to that wonderful
high twittering. One shouldn’t constantly say one is sorry, one should
not constantly give thanks, one should definitely give thanks. Lake
Mälaren like lead down there. The rest is white and red.
Didn’t bring my boots and scarf, leafing
through books, don’t know what to do with all this light!
You wouldn’t approve of the colours.
It’s too striking, Andrei Asenyevich, too
much, too much of everything!
You exchanged the wings for an aerial balloon, a clumsy
creation cobbled together from rope and rags, I remember so well.
Before, I had a lot and didn’t remember. Difficult
to stick to the subject. Difficult to stick to the subject.
Hope to return. Hope to return to the principle
of wings. The fact remains: the freeze preserved
the rose garden last night. “The zone is a zone, the zone is life,
and a person can either be ruined or survive when
she makes her way through this life. Whether she makes it or
not depends on her sense of self-esteem –” A hare
almost hopped into the entrance hall here at the Foundation,
mottled against the snow; it’s October in the hare’s calendar.
You seem to be a moody sort of person
and it’s possible that none of this is of interest to you.
On the other hand, you yourself complain fairly often.
I’m writing because you are dead and because I woke up
last spring in my streetside hotel room in Benidorm to that wonderful
high twittering. One shouldn’t constantly say one is sorry, one should
not constantly give thanks, one should definitely give thanks. Lake
Mälaren like lead down there. The rest is white and red.