previous | next
 
 
 

DET ÄR VACKERT PÅ SICILIEN OM VÅREN NÄR CITRONTRÄDEN BLOMMAR
Jag skriver för att jag besökte
Er konsert, det var den sextonde
september. Ni spelade Prokofjev, och
det är konstigt med musiken: man återvänder
till ställen som inte finns. Två frågor
sysselsätter mig. Den ena handlar om
förutsättningar och öde. Den andra handlar om
Procris. Att hon gav sig till att springa ut i skogen.
Att hon inte kunde lita på sin man! Jag besökte ett
museum för renässansmåleri och såg därefter överallt
på gatorna, i tunnelbanan: ljus, sidenblått och den särskilda
vekheten. I alla människor! I djuren! Jag undervisar vid en
högstadieskola här. Det är vackert på Sicilien om våren när
citronträden blommar. Ni kanske föredrar att resa enligt
Era egna planer men jag ville ändå fråga för att musiken
återställer oss, och ett moln driver genom fönstret in
i min lägenhet liksom molnen driver hastigt alla
morgnar över parken där jag promenerar
IT’S BEAUTIFUL IN SICILY IN THE SPRING WHEN THE LEMON TREES ARE IN BLOOM
I’m writing because I attended
your concert, it was the sixteenth
of September. You played Prokofiev, and
it’s strange about music: you return
to places that don’t exist. Two questions
keep me busy. One has to do with
conditions and destiny. The other has to do with
Procris. That it occurred to her to run into the forest.
That she couldn’t trust her mate! I visited a
museum of Renaissance painting and then, everywhere,
in the streets, in subways, I saw: light, silky blue and that
special tenderness. In everyone! In the animals! I teach at a
high school here. It’s beautiful in Sicily in the spring when
the lemon trees are in bloom. Perhaps you prefer to travel
according to your own plans but I wanted to ask because music
restores us, and a cloud drifts in through the window into
my apartment as the clouds sweep by every
morning over the park where I walk.